Dagen efter så darrar läppen lite lätt så fort jag nås av nya skildringar från attentatet på Drottninggatan i Stockholm.
Vi kommer nog alltid minnas denna dag, men säkert utifrån olika perspektiv.
Min närmaste vän, hon som vet allt. Hon som är den jag vänder mig till när det är riktigt illa eller när något helt fantastiskt håller på att ske. Hon jobbar just där, i det hus, där lastbilens vansinnesfärd slutade med en krasch.
Hon missar inte en arbetsdag om hon så har feber. Det är fredag. Det är klart att hon är där inne tänkte jag. Är hon inte på Åhléns så är hon uppe på kontoret mittemot och det är ju lika illa det. Tänk om hon var på väg hem? Klockan är bara 15 men hon kanske försökt sluta tidigare? Frågorna blir fler och fler och jag inser att jag måste få tag på henne. Det är något fel med telefonlinjen. Inga signaler går fram. På hennes FB har hon lagt upp en semesterbild, men jag vet ju att hon brukar lägga upp dem när hon kommit hem till Sverige. Minuterna känns så långa när man väntar på ett svar. Minuterna blev timmar och det var som en evighet. Sedan kom ett sms. "Jag är ok, vi är fortfarande i Spanien. Kollegor instängda på kontoret och allt avspärrat tydligen..." Då kom huvudvärken. Anspänningen, oron och de mörka tankarna släppte för ett tag. Hon var i säkerhet. Jag skulle få se henne igen.
Jag gick från att vara känslostyrd till att tänka logiskt igen. Jag lägger ner telefonen och lyssnar till reportern med den gälla rösten och flackande blick. "Jag mötte precis en lärare från Hudiksvall som letar efter sina elever som just idag varit på studiebesök i riksdagshuset."
Jösses! Våra barn, mitt i allt detta elände?! Samtidigt som en efter en av mina vänner "markerat sig själva som i säkerhet under attacken i Stockholm" i mitt Facebookflöde så kollar jag upp vad vi vet om ungdomarna från Östra skolan. De evighetslånga timmarna blir fler och fler samtidigt som så mycket sker på så kort tid.
Var ska detta ta vägen? Vad är det som egentligen händer? Socialdemokraterna har kongress imorgon. Är det en ny Breivik vi ser? Men så dyker något upp i mitt flöde:
"1. Dela inga bilder på skadade
2. Sprid inga obekräftade uppgifter.
3.Sprid inte vad polisen gör eller var de är
4. Ta det lugnt
5. Ring en vän"
Såklart, nu får vi inte ryckas iväg i ännu en känslostorm.
Något vackert växer nu fram. Mitt i något som känns både frustrerande långt borta samtidigt som det befinner sig rakt inne i mitt hjärta.
Stockholmare som många gånger beskrivs som slutna och självupptagna slog hål på alla myter om dem. De öppnade sina hem för främlingar. De erbjöd mat till hungriga och skjuts till strandsatta. Förskolepersonal höll förskolor öppna och barnen trygga tills deras föräldrar förhoppningsvis skulle kunna komma och och krama om sina älskade barn även denna dag.
Stockholmarna mötte inte ondskan med vrede eller hat. De slöt upp och överöste varandra med kärlek, empati och medmänsklighet.
Jag har aldrig varit så stolt som idag över att komma från Stockholm!
Ni gav mig hoppet om att medmänsklighetens gryning kanske kommer ur sorgens ruiner.
Kronprinsessan fick en fråga om hur Sverige skulle ta sig ur denna svåra stund och hon svarade med emfas, "Tillsammans!"
Tack alla fantastiska Stockholmare som har svarat på ondskan med kärlek.
Tack för att ni i en tid då många varit så rädda ändå sträckt ut en hand till en främling och erbjudit er hjälp.
Tack för att ni visat omvärlden att man ska sluta upp istället för att sluta sig.
Det är på grund av er värme, empati och medmänsklig kärlek min läpp darrat idag. Mina tårar är inte av rädsla. Mina tårar är av tacksamhet och stolthet över ert agerande.
Jag står med er. Tillsammans!
Illustratör Daniel Björk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar