Sitter och försöker formulera en sista hälsning till en person som jag kommer att sakna så fruktansvärt.
Hon skulle aldrig kalla sig för feminist, men hon agerade så rättvist i de tuffaste situationer att feminism i hennes värld inte behövdes.
Innan jag klev in i politiken så var jag lite rädd för hennes pundus.
När jag blev hennes kollega fick jag den djupaste respekten för henne.
Hennes sätt att agera var som att ställa en outtalad fråga när en ny person kom in i rummet, " Vad har du att bidra med?"
Hon brydde sig inte om kön, ålder, etnicitet eller social status. Hon krävde att alla bidrog till att ta arbetet framåt och för det har hon min respekt.
Hon såg rätt snabbt att jag var rätt driven och var inte en del av politiken för att slå ihjäl tiden.
I vår bransch får man inte många vänner, och ingen av oss sökte nog det heller. Vi var båda där för att göra skillnad och helt plötsligt så var vi just vänner. Vi kunde luta oss emot varandras styrka, pressa den andra att ta nästa steg. Vi kunde just på grund av detta vara sårbara, blottade och uppriktiga mot varandra när det var riktigt tufft för oss båda. Vi visste att ingen av oss hade något intresse i att såra eller utnyttja den andre. Det finns en hel del sånt i politiken men det finns ingen plats för sånt i äkta vänskap.
För mig var politiken bara en första mötesplats för Maggan och mig. Efter en kort tid var vi så mycket mer än kollegor. Det kanske låter kallt men jag har varken ork eller tid att ödsla på vänner som inte är äkta men med Maggan blev vänskapen en självklarhet. Vi var två kvinnor med väldigt olika bakgrund, i olika skeden i livet men ändå så stod vi på precis samma plattform. Vi stod ofta i orkanens öga och kände oss rätt bekväma trots att det stormade runt omkring oss.
Nå? Hur summerar man i en sista hälsning skratt, strid, sjukdomar, barnens spratt och vår oro för dem?
Hur formulerar man något som man om hon funnits kvar skulle ha svarat på inom några sekunder?
Hur kommer det sig att det gör så ont att tvingas få sista ordet när det är det hon har tränat mig på de senaste sex, sju åren?
Det här är mitt försök till att fånga vår relation i en sista hälsning:
Min Maggan
Sakta kom döden den kom som en vän,
Tog dig vid handen och ledde dig hem.
Med glimten i ögat fick du mig att skratta,
Att du inte finns här nu är så svårt att fatta.
Jag säger farväl med stor, stor smärta,
Men du finns lika stark och pigg i mitt hjärta.
Så kom dagen då du tog de sista andetagen.
Vila i frid, det är inget för dig
Det gjorde dig rastlös, så så länge "Hej!"
Sov nu gott, vi ses nog snart
Och då blir det som vanligt med dig, full fart!
Jag saknar dig evigt och älskar dig så,
Och mot samma öde så sakta vi gå.
Styrkan bar du ända intill slutet
Kärleken du spred finns alltid kvar.
Du sa till mig "spar ej på krutet"
Du var min vän i alla dar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar