söndag 18 juni 2017

Min kropp. Ett heligt tempel, i den bästa av världar






Det är något som skaver. Eller snarare någon som skaver.
Det är inte ofta det händer och det är inget som gör att jag blir rädd men jag inser att det förändrar mig och mitt sätt att agera.
De flesta har varit med om det, eller åtminstone bevittnat det. Många har skrattat lite urskuldande och få har sagt ifrån. När de sagt ifrån så har de snarare blivit ifrågasatt för dess "känslighet" som om det vore någon allergisk reaktion när kvinnor säger ifrån när män tar sig friheter på deras kroppars bekostnad.
Flera av er tycker säkert att detta är ett uttjatat ämne, men om det är så många som tjatat om det varför har inte större förändringar skett till dags dato?
Jag pratar som ni förstår om dessa bullriga män som skrattande rycker åt sig en kram och klämmer till lite extra, erbjuder sig att ta av sig den enda skjortan de bär när man tycker att det är kallt eller som den där gången som jag ska berätta om nu...
Jag lägger en stor del av mitt liv utanför familjen i den politiska sfären. Många av mina politiska kollegor oavsett parti är äldre män. Jag har inga problem med det. Jag har ofta rört mig i mansdominerade världar och känt mig bekväm med det men jag har sällan stött på detta beteende utanför tillställningar där alkohol tillåts. 
Ett av några exempel var i fikapausen vid ett kommunfullmäktige för någon månad sedan. Vi var på väg ner för en trapp när jag sprang om en av dessa män som har en förkärlek för att roffa åt sig lite fysisk kontakt på min kropps bekostnad.
 "Det var värst vad du har bråttom här i livet Andréa" hör jag honom säga när jag precis ska passera honom.
"Bråttom vet jag väl inte men så länge som jag är steget före dig så får man väl vara nöjd" svarade jag i ett försök att vara rapp i repliken och hålla ångan uppe från den ajournerade fullmäktigedebatten.
Då tar han tag i mina höfter med ett fast grepp med hans båda händer och när hans korpulenta mage nått min svank så skrattar han högljutt "Jasså du vill ha mig bakifrån?!!!" 

Min kollega som var några steg efter blev tyst, jag vet inte om hen ens tog in vad som sas och en annan bullrig man med liknande rondör vände sig upp i trappen mot oss och skrattade lite generat.
Jag sa inget. Jag gick vidare ner för trappen, tog mitt fika och gick tillbaka till tjänstgöring. Men det skaver fortfarande. Jag har tänkt mycket på det där.
Varför jag inte bara vara tyst?
Varför ska jag försöka skämta med folk som jag vet kommer förr eller senare få sig ett gott skratt på min kropps bekostnad, ofta inför en mycket nöjd publik av likasinnade?
Hur ska jag agera nästa gång det händer, är det inte dags att ryta ifrån? Jag klarar ju det när det gäller andra så varför inte för min egen del?
Är det jag som är känslig?
Borde man tåla sån´t?
Frågorna blev många i mitt inre om hur jag skulle ändra på mitt beteende för att undvika situationer som dessa men så slog en helt annan tanke mig.
Hur skulle den korpulente mannen som skrattat lite generat åt den bullrige mannens gubbaktiga pojkstreck ha reagerat om det var HANS höfter som hållits fast?
Hur skulle dessa män med silverstänk i det snart försvinnande hårlinjerna reagerat när den ene mannens mage börjar smeka den andre mannens bakdel samtidigt som han förtjust utbrister att han skulle föredra att bli tagen bakifrån av sin partikamrat?
Det skulle ju bli fullt slagsmål!
Höftledskulor skulle rulla, benproteser byta ägare och pacemakers skulle tvingas ställas om för att lugna de svallande hjärtrusningarna hos dessa män som inte skulle tolerera att någon annan tog sig rätten att objektifiera dem.
Jag ler lite smått åt den syn som spelas upp för mitt inre när dessa män med pondus ger varandra en snyting eller tre i min fiktiva version av vad som egentligen hände. Samtidigt så får jag mitt svar på de frågor jag ställt mig själv tidigare.
Jag är inte mer känslig än vad en man skulle ha varit i liknande situation.
Man behöver inte tåla sån´t här och jag förtjänar att få ryta ifrån nästa gång det sker.
Jag vill ju bli tagen på allvar, som en jämlike. Jag vill bara behandlas med lite respekt. 
Jag är mer än min kropp, samtidigt så är min kropp värd minst lika mycket respekt som min person. 
Min kropp har burit sorger och glädjeskutt. Den har lärt sig cykla, skrubba knäna. Den har varit förälskad, den har burit flera barn och den har producerat mat till mina barn som genom åren av amning kunnat fylla stora mjölktankar. Min kropp är en helig plats där min person är den som drar gränsen för vem som ska få komma nära.
Både jag och mina barn har tränat kampsport i unga år men inte ens det självförsvar som vi tillsammans har tränat känns rätt i dessa situationer. Jag har för stor respekt för den andres heliga tempel. Jag kan om jag vill kasta omkull den bullriga farbrorn men jag vill inte. Det är att kränka både mig och honom. 
Jag vill möta honom och mig själv med respekt, i den bästa av världar.  


lördag 8 april 2017

#openstockholm

Det är dagen efter.
Dagen efter så darrar läppen lite lätt så fort jag nås av nya skildringar från attentatet på Drottninggatan i Stockholm. 
Vi kommer nog alltid minnas denna dag, men säkert utifrån olika perspektiv.
Min närmaste vän, hon som vet allt. Hon som är den jag vänder mig till när det är riktigt illa eller när något helt fantastiskt håller på att ske. Hon jobbar just där, i det hus, där lastbilens vansinnesfärd slutade med en krasch. 
Hon missar inte en arbetsdag om hon så har feber. Det är fredag. Det är klart att hon är där inne tänkte jag. Är hon inte på Åhléns så är hon uppe på kontoret mittemot och det är ju lika illa det. Tänk om hon var på väg hem? Klockan är bara 15 men hon kanske försökt sluta tidigare? Frågorna blir fler och fler och jag inser att jag måste få tag på henne. Det är något fel med telefonlinjen. Inga signaler går fram. På hennes FB har hon lagt upp en semesterbild, men jag vet ju att hon brukar lägga upp dem när hon kommit hem till Sverige. Minuterna känns så långa när man väntar på ett svar. Minuterna blev timmar och det var som en evighet. Sedan kom ett sms. "Jag är ok, vi är fortfarande i Spanien. Kollegor instängda på kontoret och allt avspärrat tydligen..." Då kom huvudvärken. Anspänningen, oron och de mörka tankarna släppte för ett tag. Hon var i säkerhet. Jag skulle få se henne igen. 

Jag gick från att vara känslostyrd till att tänka logiskt igen. Jag lägger ner telefonen och lyssnar till reportern med den gälla rösten och flackande blick. "Jag mötte precis en lärare från Hudiksvall som letar efter sina elever som just idag varit på studiebesök i riksdagshuset." 
Jösses! Våra barn, mitt i allt detta elände?! Samtidigt som en efter en av mina vänner "markerat sig själva som i säkerhet under attacken i Stockholm" i mitt Facebookflöde så kollar jag upp vad vi vet om ungdomarna från Östra skolan. De evighetslånga timmarna blir fler och fler samtidigt som så mycket sker på så kort tid. 
Var ska detta ta vägen? Vad är det som egentligen händer? Socialdemokraterna har kongress imorgon. Är det en ny Breivik vi ser? Men så dyker något upp i mitt flöde:
"1. Dela inga bilder på skadade
 2. Sprid inga obekräftade uppgifter.
 3.Sprid inte vad polisen gör eller var de är
 4. Ta det lugnt
 5. Ring en vän"
Såklart, nu får vi inte ryckas iväg i ännu en känslostorm.

Något vackert växer nu fram. Mitt i något som känns både frustrerande långt borta samtidigt som det befinner sig rakt inne i mitt hjärta. 
Stockholmare som många gånger beskrivs som slutna och självupptagna slog hål på alla myter om dem. De öppnade sina hem för främlingar. De erbjöd mat till hungriga och skjuts till strandsatta. Förskolepersonal höll förskolor öppna och barnen trygga tills deras föräldrar förhoppningsvis skulle kunna komma och och krama om sina älskade barn även denna dag. 
Stockholmarna mötte inte ondskan med vrede eller hat. De slöt upp och överöste varandra med kärlek, empati och medmänsklighet. 
Jag har aldrig varit så stolt som idag över att komma från Stockholm!
Ni gav mig hoppet om att medmänsklighetens gryning kanske kommer ur sorgens ruiner. 

Kronprinsessan fick en fråga om hur Sverige skulle ta sig ur denna svåra stund och hon svarade med emfas, "Tillsammans!"

Tack alla fantastiska Stockholmare som har svarat på ondskan med kärlek.
Tack för att ni i en tid då många varit så rädda ändå sträckt ut en hand till en främling och erbjudit er hjälp.
Tack för att ni visat omvärlden att man ska sluta upp istället för att sluta sig.
Det är på grund av er värme, empati och medmänsklig kärlek min läpp darrat idag. Mina tårar är inte av rädsla. Mina tårar är av tacksamhet och stolthet över ert agerande. 
Jag står med er. Tillsammans!
Illustratör Daniel Björk

fredag 31 mars 2017

#BackaBB


5.3 kg kärlek

Igår nåddes vi av beskedet att Kvinnokliniken i Hudiksvall inte kommer stängas i sommar. Tacksamheten och glädjen av detta besked är större än vad jag kan beskriva med ord. 

Jag är idag mor till tre små liv som när de skulle födas hade sju mil till BB och som inte skulle överlevt en förlossning i bilen på väg till Gävle. Jag vet av egen erfarenhet hur ovärderlig förlossningspersonalens kompetens är och har mitt liv att tacka för den goda vård jag fick på Hudiksvalls BB. Den vackraste upplevelse en människa kan få uppleva, att få bli förälder, höll för 11 år sedan på att bli den upplevelsen som lämnade min man och vår nyfödda dotter utan fru och mor. Barnet var friskt, graviditeten var helt normal men vid förlossningen så rann bokstavligt talat livet ur mig. Tack vare erfarna barnmorskor och många påsar blod som på grund av min ovanliga blodgrupp fick beställas med taxi från Uppsala så vaknade jag två dagar efter att vår dotter var född. 



Det finns många politiker som idag försöker slå sig för bröstet och hävda att de ”räddade BB”. 
Jag vet vilka som gjorde grovjobbet i detta. Jag vet vilka som har fått ducka för flera verbala höger och vänsterkrokar. Jag vet vilka som har fått tänka snabbt och hoppa över de kränktas krokben.
De som gjort och gör det verkliga jobbet i att hålla Kvinnokliniken öppen i sommar är personalen på golvet. 
De som jag har mitt liv och min familj att tacka. 
De som kommer att göra allt vad som står i deras makt för att få sommaren att gå ihop.
De som när sommaren är över förväntar sig att vi politiker svarar upp så att man uppnår en långsiktigt hållbar arbetssituation på Kvinnokliniken med kompetens och patientsäkerhet i fokus. 
Jag ser vad ni gör och har gjort för föräldrar i Hälsingland och jag är er evigt tacksam!




Idag lämnade MP Hudiksvall några askar med praliner till Kvinnoklinikens fredagsfika.






onsdag 8 mars 2017

När man inte vill ha sista ordet...

Sitter och försöker formulera en sista hälsning till en person som jag kommer att sakna så fruktansvärt.
Hon skulle aldrig kalla sig för feminist, men hon agerade så rättvist i de tuffaste situationer att feminism i hennes värld inte behövdes.
Innan jag klev in i politiken så var jag lite rädd för hennes pundus.
När jag blev hennes kollega fick jag den djupaste respekten för henne.
Hennes sätt att agera var som att ställa en outtalad fråga när en ny person kom in i rummet, " Vad har du att bidra med?"
Hon brydde sig inte om kön, ålder, etnicitet eller social status. Hon krävde att alla bidrog till att ta arbetet framåt och för det har hon min respekt.
Hon såg rätt snabbt att jag var rätt driven och var inte en del av politiken för att slå ihjäl tiden.
I vår bransch får man inte många vänner, och ingen av oss sökte nog det heller. Vi var båda där för att göra skillnad och helt plötsligt så var vi just vänner. Vi kunde luta oss emot varandras styrka, pressa den andra att ta nästa steg. Vi kunde just på grund av detta vara sårbara, blottade och uppriktiga mot varandra när det var riktigt tufft för oss båda. Vi visste att ingen av oss hade något intresse i att såra eller utnyttja den andre. Det finns en hel del sånt i politiken men det finns ingen plats för sånt i äkta vänskap. 
För mig var politiken bara en första mötesplats för Maggan och mig. Efter en kort tid var vi så mycket mer än kollegor. Det kanske låter kallt men jag har varken ork eller tid att ödsla på vänner som inte är äkta men med Maggan blev vänskapen en självklarhet. Vi var två kvinnor med väldigt olika bakgrund, i olika skeden i livet men ändå så stod vi på precis samma plattform. Vi stod ofta i orkanens öga och kände oss rätt bekväma trots att det stormade runt omkring oss. 
Nå? Hur summerar man i en sista hälsning skratt, strid, sjukdomar, barnens spratt och vår oro för dem?
Hur formulerar man något som man om hon funnits kvar skulle ha svarat på inom några sekunder?
Hur kommer det sig att det gör så ont att tvingas få sista ordet när det är det hon har tränat mig på de senaste sex, sju åren?

Det här är mitt försök till att fånga vår relation i en sista hälsning:

Min Maggan

Sakta kom döden den kom som en vän,
Tog dig vid handen och ledde dig hem.

Med glimten i ögat fick du mig att skratta,
Att du inte finns här nu är så svårt att fatta.

Jag säger farväl  med stor, stor smärta,
Men du finns lika stark och pigg i mitt hjärta.

Så kom dagen då du tog de sista andetagen.

Vila i frid, det är inget för dig
Det gjorde dig rastlös, så så länge "Hej!"

Sov nu gott, vi ses nog snart
Och då blir det som vanligt med dig, full fart!

Jag saknar dig evigt och älskar dig så,
Och mot samma öde så sakta vi gå.

Styrkan bar du ända intill slutet
Kärleken du spred finns alltid kvar.
Du sa till mig "spar ej på krutet"
Du var min vän i alla dar!

Den här bilden tog jag på Maggan med hennes 
telefon på Priden i Hudik.