fredag 20 maj 2016

Världen brinner. Tror du vi hinner?

 
De globala klimatutmaningarna borde alla världens länder se sitt ansvar i på samma sätt som vi ser vårt ansvar i hur länders olika ekonomier påverkar varandra. Vi har ett globalt klimatavtal med oss från Paris men det räcker inte! Vi har nått nya temperaturrekord sju månader i rad, och aldrig har april månad varit så varm som den som vi nyss lagt till handlingarna. Naturkatastrofer gör att självförsörjningsförmågan slås ut i stora delar av världen som i sin tur orsakar fattigdom, svält, flykt och konflikter. De senaste fem åren har (enligt SIDA) över 100 miljoner människor tvingats fly på grund av klimatrelaterade katastrofer. Konflikterna eskalerar i vissa länder till krig. Människor som flyr stängs ute ur Europa, där vi köper och säljer med en oljedopad finansmarknad. Var är rättvisan i detta och vem sitter på lösningen? Trots att vi skulle få stopp på fossila utsläpp så kommer inte uppvärmningen att vare sig stanna upp i närtid. Haven sväller och havsnivån höjs samtidigt som de 49 miljoner människor som idag svälter på grund av torka kommer att bli fler. När skogsbrand närmar sig oljesanden i Kanada så vädjar jag till alla politiker, oavsett partitillhörighet, att gemensamt ser hur vi kan vara en del av lösningen, inte om vi vill vara en del av lösningen. Lokalt bör vi ta krafttag i klimatarbetet, grunda all samhällsplanering på klimathänsyn och med en sårbarhetsanalys hantera hur klimatförändringar kommer att påverka våra liv i lokalsamhället. Nationellt så är den största frågan just brunkolet. MP får ta mycket kritik för att vi inte själva klarar att hindra försäljningen från Vattenfall och det smärtar oss att vi inte helt äger den frågan. En majoritet i riksdagen ser kapitalvinster före klimatnytta och det är där beslutet om brunkolet avgörs. Vi känner igen denna majoritet från kärnkraftsomröstningen. Det är dessa som här och nu bör sätta sig ner vid förhandlingsbordet för att förhindra Vattenfalls försäljning som kommer att leda till ett CO2utsläpp som är större än vad hela Sverige har idag.
 

tisdag 17 maj 2016

”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs”.




Bild: Henrik Nyblad, MittMedia

Nästan alla mina kollegor är svenskfödda och har svenskfödda föräldrar. Nästan alla mina kollegor är politiker med olika partibeteckningar. Jag är helt övertygad om att vi alla vill göra samhället till en bättre plats för framtida generationer men vi har olika sett att se vad som ska ta oss dit.
Jag brinner så starkt för människors lika värde och för hur diskriminering måste upphöra. Att ständigt stå mitt i ett verbalt krig mellan rasism och antirasismen har många gånger gett mig ovänner bland de som annars inte skulle ha sett mig.
Jag lever i en vardag där min bild av ett humanistiskt samhälle har degraderats till en polariserad kamp om människovärdets vara eller icke vara. Den vardagen är mycket smärtsam.
Hot och trakasserier har gjort inträde i min privata sfär och med dem kommer tvivlen om det är värt att riskera min och min familjs säkerhet.
”Kanske jag ska bara hålla mig undan de antirasistiska debatterna? Om jag säger det jag vill säga i detta sammanhang så kanske det får konsekvenser som jag är rädd att utsättas för”. Dessa tankar har snurrat i mitt inre liv ända sedan det första skrämskotten sköts rakt in i det allra heligaste, rakt in i hjärtat av den idylliska familjebilden.
Varför ger jag inte upp då? Jag får inga enorma arvoden som fritidspolitiker. Jag får fler ovänner. Jag får färre och färre som vågar stäcka ut en hand för att bli min vän.
Jag har försökt att bli som alla andra i hela mitt liv, jag har försökt att vara så lagom och svensk jag bara kan, jag hör försökt ”förtjäna” min svenskhet. När jag säger detta till vänner så förstår de inte vad jag menar eftersom jag är född och uppvuxen i vår svenska huvudstad.
Men det grundar sig i ett minne som hur mycket jag än försöker inte går att tvätta bort.
Det var vid Kärrtorps T-banestation i slutet på 80-talet som jag insåg att jag inte ansågs vara värdig nog att kallas svensk.
Vi var på väg hem från dagis. Jag hade en gul overall med en obekväm resår som tryckt på min mulliga mage. Tre män satte sig vid mig och min mamma. De hade inget hår på huvudet men jag hade sett män utan hår på mammas jobb förut. ”Det är synd om dem, för de är sjuka och får mediciner som gör att håret trillar av, sa mamma när jag besökt henne på sjukhuset där hon jobbade.
Dessa män var inte som dem jag mött på mammas jobb. De sa att hon inte skulle beblanda sig med såna som mig. Att jag var oren och hon var ren.
Mamma blev alldeles stel. När en av männen lyfte mig i min gula overall ut på perrongen i Kärrtorp så kunde jag höra hur det tajta sömmarna i overallen knakade lite.
”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs”. Mamma satt kvar på tunnelbanan lika stel. Jag stod där ensam. Männen utan hår skrattade och satte sig bredvid mamma och så försvann tåget.
Där försvann också min känsla av trygghet och tillhörighet. Där och då blev det ”vi och dom”. Mamma var ”en riktig svensk” och jag var halviranier för evigt. Mamma var vi. Jag var en av dom.
Männen hade hoppat av på nästa hållplats. Mamma klev av på ännu nästa och skyndade sig allt vad hon förmådde tillbaka till Kärrtorp. Jag stod kvar. Helt tom i bröstet såg jag hur mamma föll på knä framför mig gråtandes. Jag hade aldrig sett henne gråta tidigare. Jag kramade om henne och när hon slutat skaka så gick vi hem.
Det var då hon bestämde sig för att vi skulle flytta till Hälsingland, till tryggheten, dit där inga kängbeklädda skinheads vandrade på byvägarna.
Men hur ska jag då göra när stöveltrampen nu vandrar på mina hälsingevägar? Jag skulle vilja undvika att gå i deras väg.
Men jag kan inte. Det bara går inte.
Jag står här tom i bröstet i deras väg för att jag inte vill att mina barn ska berövas den känsla av trygghet och tillhörighet som de har rätt till.
Vi är svenskar.
Vi är med och bygger upp detta land, vårt land.
Det enda som skiljer oss är hud- och/eller hårfärg.
Det enda som skiljer oss är att vissa vill välkomna ett samhälle i förändring medan andra vill sparka av barnen från tunnelbanan på vägen hem till tryggheten.
Mina kollegor kommer aldrig att förstå varför jag brinner så starkt för dessa frågor och jag är glad att de aldrig behövt förstå.