En hyllning till lokalreportern!

Lilian Sjölunds kärleksförklaring till strävsamma fritidspolitiker var en röst i mitt mediebrus som verkligen stack ut!

  Länk till Lilians ledare

Politiker oavsett partifärg smickrades och gladdes åt den. Vi är inte vana vid att uppmärksammas i positiva ordalag och med ett allt hårdare samhällsklimat så blir hat, hot och hårda ord en vardag även för fritidspolitikern vilket i sin tur gör att vi blir allt färre. Man behöver inte vara presidentkandidat i landet bortom Atlanten för att anklagas för förskingring, korruption eller att man har en dold agenda. Sjölund beskriver att fritidspolitikern begåvats med ett visst mått nörderi, en tro på politiken och demokratin och precis detta ser jag i min vardag med ledamöter som kommer kalla och huskna kvällar för att tillsammans med likasinnade försöka förstå och ta ställning till allt från spårdragning av ostkustbanan till avgifter på badhusbesök.

Men nu vill jag lyfta fram en grundsten som hela vårt demokratiska system faktiskt vilar på; Journalisten! 
På samma sätt som fritidspolitikerns goda intentioner ifrågasätts med jämna mellanrum i snacket runt fikabordet så hör man även hur journalister ska vara ”köpta”, ha en egen agenda eller vara i maskopi med någon som är högt uppsatt. Att vara politiskt korrekt har gått ifrån att uppfattas som att man har respekt och allmänt hyfs till att bli något fult eller lögnaktigt. Känns det igen?
Vi som värnar medborgarinflytande i lokalsamhället och nationellt har journalistkårens hårda arbete och sena timmar framför datorn att tacka för en fungerande demokrati i utveckling. Den fria pressen och det granskande ordet är viktigare än någonsin men riskerar att rationaliseras bort i en värld där vinklade rubriker vilseleder läsare och undergräver den fria pressens mer djupgående journalistik. Att den fria journalistiken är en förutsättning för en sund demokrati är något vi alla säkert kan enas kring men tyvärr så tas det för givet. Något håller på att falla isär...

I Polen har den nya medielagen omvandlat de statsägda medierna till så kallade nationella kulturinstitut som ska stärka publikens ”patriotiska hållning”.

Cheferna för tv-och radiokanalerna samt telegrambyrån Pap, ska tillsättas av finansministern som också när som helst kan sparka dem. Det här är en mycket oroande utveckling i vårt närområde som vi bör vara vaksamma för och som man ser i allt fler samhällen runt om i världen.
Utan den fria pressen och våra journalisters strävan om att få vara folkets ögon och öron i den demokratiska processen så blir inte demokrati något annat än majoritetens verktyg att förtrycka minoritetens inflytande.

Om tidningsdöden fortsätter sprida ut sig som en pest bland dessa samhällshjältar och trenden att allt färre journalister ska täcka allt större geografiska områden så har vi nästan bara rubriker i kombination med en dramatisk och vinklad bild kvar efter att den källkritiska mediekonsumenten slumrat till och vilar sina trötta ögon på det sk nyhetsflödet i sociala medier
Min rubrik "En hyllning till lokalreportern" satte kanske höga förväntningar på en vackert analytiskt och informativ brödtext?
Jag är ledsen att göra er besvikna, men det är inte mitt bord. Det finns det andra som kan bättre än jag, och det vill jag att proffsen med pennan som svärd ska även fortsättningsvis ha möjligheten att göra trots den orättvisa kampen mot antalet klick på sociala medier till artiklar utan källkritik!

 Så till alla fritidspolitiker som lägger hela sin själ och större delen av sin fritid för att med ett medborgarperspektiv försöka planera och budgetera förändringar i lokalsamhället vill jag säga att jag beundrar engagemanget hos er alla oavsett partifärg, men utan journalisterna så faller vårt demokratiska system samman. 

Min "Mima"

Mot din öppna famn tog jag mina första steg. Det var för mig du kokade och bar vatten till badbaljan åren innan vi fick badrum. Det var du som kammade lössen ur mitt svarta lockiga hår mitt i julstöket med hemgjord leverpastej, rörost, grisfötter och sallat. Jag känner ingen människa med så hög integritet som du men för dom av oss som får komma nära har du alltid gett ditt allt. Du klev upp okristligt tidiga mornar för att hinna både städa klart på skolan du jobbade på och göra lagår'n bara för att hinna se mina skolavslutningar eller vad det nu var för högtider som skulle uppmärksammas. Varje kväll så ringde du bara för att höra hur min dag hade varit. Jag minns hur jag alltid rotade runt i din välsorterade smyckeslåda med örhängen i regnbågens alla färger när jag var på besök som barn. Det finns ingen som är så pedant som du men när jag tog med mig falsklammet in till farstun så kunde du inte kasta ut oss trots allt. Du var den första som fick veta att jag väntade barn. Det var i ditt knä jag grät när en stroke tog min mammas personlighet och lämnade en ny person i hennes kropp att lära känna. Hårt arbete och tuffa tider har format dig och gjort dig fåordig men det du säger står du fast vid genom eld och vatten. Det är få personer på denna jordskorpa som jag håller så kär som dig älskade lilla moster. Imorgon fyller du år. Jag hinner inte hälsa på dig. Jag har ingen jordgubbstårta bakad på hemägg att bjuda dig på. Jag ringer dig alldeles för sällan och när jag hälsar på är jag alltid på väg till någon annanstans. Men mitt hjärta, min tacksamhet och kärleksfyllda barndomsminnen vilar fortfarande i dina öppna armar.

Från motion till myndighet.

Vi miljöpartister har följt frågan om jämställdhetsmyndighet från en motion på vår kongress till att den idag blir en fysisk myndighet. Att denna miljöpartistiska fråga nu drivs på av debattörer och politiker över blockgränserna är oerhört glädjande och extra roligt för oss som på miljöpartiets kongress i maj 2014 röstade igenom detta förslag och som då antogs av vår partistyrelse.
När skattekontoret i Hudiksvall var hotat så ställde vi, politiker som annars debatterar emot varandra, upp sida vid sida för att bevara den statliga närvaron i den här delen av landet. Det hoppas vi även blir verklighet när det gäller att få den nya jämställdhetsmyndigheten till vår kommun!

Miljöpartiet har sedan starten 1981 haft en grundmurad övertygelse om att jämställdhet ska finnas i vår politiska organisation. Vi har två språkrör av det skälet, vi är för kvotering, vi uppmuntrar kvinnor att ta politiska uppdrag. På samma vis arbetar för jämställdhet ute i samhället. Likalönsprincipen är en självklarhet. Likaså att pojkar och flickor skall ha samma förutsättningar och möjligheter under sin uppväxttid. Vi vill ständigt bevaka de strukturer, som gör att kvinnor ofta får en andrahandsposition i vårt samhälle.

På kommunfullmäktige 26 september så väckte vi en interpellation där vi uppmanar kommunledningen att verka för att myndigheten lokaliseras i Hudiksvalls kommun. På kommunstyrelsen 4 oktober ställde (C) ett liknande yrkande. Med detta som bakgrund så ser vi fram emot att vi åter igen kan stå sida vid sida i en fråga som uppenbarligen förenar oss istället för att dela oss. Nästa kommunfullmäktige är det upp till bevis eftersom det är då miljöpartiets interpellation skall besvaras och debatteras.

Jag är så arg att jag tror jag spricker!

Efter två samrådsmöten om OKB som hållits av Trafikverket och kommunledningen så har jag fortfarande inte fått något svar på den absolut viktigaste frågan; vattentäkten.
Både politiker och tjänstemän har beskrivit hur otroligt viktigt detta dubbelspår är för framtiden, för kommunens attraktivitet och möjlighet att utvecklas. ”Det är det absolut största beslutet som ska tas under vår generation och det är ett beslut som kommer att forma de närmaste 100 åren” säger man, och jag håller med dem. Det som gör mig så upprörd är att ingen av dem lyfter fram miljön i den utsträckning som den verkligen förtjänar. Miljön är verkligen en framtidsfråga för alla oavsett parti eller åsikt i frågan om var spåret ska dras. Båda alternativen till spårdragning kommer att inverka på kommunens vattentäkt men man har inte gjort en fördjupad geoteknisk undersökning för att se hur vårt dricksvatten riskeras. Är inte det en viktig framtidsfråga värd att utreda innan man förordar hur järnvägen ska dras?!
Jag representerar det ENDA parti som i kommunstyrelsen valde att inte ta ställning till var spåret ska dras just på grund av att vi inte ansåg att det fanns tillräckligt med underlag till att fatta ett ansvarsfullt beslut, men det är i egenskap av mor till tre av de barn som ska ta över denna planet efter oss som gör mig rosenrasande.
Jag blir arg över hur man debatterar vilka hus som är mer eller mindre värda att riva, hur tillväxten ska öka, hur arbetsmarknaden ska breddas men utan rent vatten i kranen så är de dyra villorna och fina kontoren inte värt ett ruttet lingon för nästa generation! Varför bryr man sig inte om att undersöka hur man säkrar vattenförsörjningen först?!
Jag har ställt frågan som politiker, nu har jag även ställt jag frågan som en mor men får tyvärr samma svar; ” Vi ska kolla det där med miljön sedan”.
Kommunen har skyldighet att sörja för vattenförsörjningen till medborgarna så därför blir jag i båda mina roller både beklämd och förgrymmad över hur samtliga partier förutom MP kunde huvudlöst ta ställning till en spårdragning utan att undersöka djupare om de riskerar Halltsaåsen.

Andréa Bromhed,
politiker för MP på dagarna men mamma dygnets alla timmar.

 

                      

Jag har fått en ny kollega!

Vänsterpartiets kommunalråd lämnar stafettpinnen vidare. En kompetent politiker med en unik förmåga att göra det politiska samtalet inkluderande och intressant för åhöraren har bestämt sig för att lämna kommunalrådsuppdraget till en annan kompetent person. Den som kommer att få axla uppgiften är någon jag arbetat med tidigare. En person med en enorm sakkunnighet, politiskt engagemang och en person med civilkurage. Dessa båda politiker är mina kollegor och samtidigt mina konkurrenter. Jag har vid flera tillfällen varit rasande oenig i sak med dem båda, men har samtidigt alltid haft en stor respekt för deras arbete och för det de bidrar med in i det lokalpolitiska landskapet.
Nu när denna överlämning blivit offentlig så dröjer det inte länge innan min nya kollega smutskastas i sociala medier. Varför? Jo antagligen för att det är en medelålders man som lämnar över till en kvinna i sina bästa år.
”Nonsens!”, kanske du tänker? Nej, det är faktiskt så simpelt många gånger. ”Är det för hennes partibeteckning?” Nej uppenbarligen inte eftersom hennes företrädare säger sig aldrig varit med om detta under sin tid som partiföreträdare.
Jag har många gånger ställt frågan till mina kollegor om hur de bemöts i sociala medier, om de får hot eller trakasserier i andra former men svaret har i nio fall av tio varit nej. I nio fall av tio har kollegorna varit män. 

Hur många gånger har man inte hört folk beklaga sig över alla ”gubbar vid makten? Var är alla unga kvinnor?  Jag det ska jag säga, att om man ens tar sig in i denna värld så är det många som vänder i dörren just på grund av hur kvinnor i framträdande positioner blir allmänhetens spottkoppar.
Mina kollegor har inte fått kommentarer som:
” Du ska rövknullas med en spikklubba” ”Värdelösa subba” ”korkad och inte ens knullbar”
Mina kollegor har aldrig fått brev från ”Herr Halal Slaktaren” instucket i dörren när de låg och sov.
Mina kollegor har aldrig fått bilder skickat från deras barns skolgård med texten ”Tänk vad livet är skört…”
Mina kollegor får inte telefonsamtal från dolda nummer i tid och otid.
Mina kollegor är sällan unga kvinnor och du undrar varför?

"Vad gör väl det om 100 år?" Mycket för många!

Anna Bromhed föddes 1909 i ett Sverige där kvinnor inte hade rösträtt. Hon var djupt intresserad av samhällsdebatten och hennes samhällshjältar var journalistkåren. De rapporterade om den lilla människan från krig i fjärran länder och om beslut som skulle påverka hennes vardag i trygga lilla Hassela.
Idag kan hennes barnbarn, tack vare en lång och hård kvinnokamp, utöva sin demokratiska rättighet i både kommunstyrelse- och fullmäktigesalen i Hudiksvalls kommun.
Trots att så mycket har hänt vad det gäller kvinnors delaktighet i den demokratiska processen så är kvinnorna underrepresenterade och deras röster tas inte alltid på lika stort allvar som männens. 

Mormor Anna, hennes syster Brita född 1910 och lilla jag i mormors knä. 

Anna var min mormor och de senaste åren har jag tänkt mer än någonsin på hur hon skulle uppleva den vardag som jag befinner mig i just nu.
Jag har tillträde för att påverka, forma och fatta beslut bl. a.  i en fråga som kommer att påverka vår kommun enormt och därmed ett beslut som ska vara ”rätt beslut” för kommunens framtida utmaningar i minst 100 år framåt.
Dubbelspårets dragning genom vår kommun är den hetaste frågan i lokala samhällsdebatten. Alla har en åsikt, många efterfrågar mer information, otaliga insändare har manat till lyhördhet för andra alternativ än att klyva staden mitt i tu.
Det har i media rapporterats att ”alla politiker” vill ha ett dubbelspår genom staden och det är helt fel! 

MP Hudiksvall har hela tiden varit noga med att INTE förorda något alternativ innan samtliga alternativ utretts för att efter en konsekvensbeskrivning av de olika alternativen sedan fatta beslut om vad som gynnar kommunen mest.
Det är naturligtvis protokollfört (   KS-protokoll sid 29 ) att vi inte ställer oss bakom att förorda något alternativ innan samråd och undersökningar gjorts. För oss så skulle det varit rent av oansvarigt att ta beslut om något innan vi ens vet vad det ger för effekter. Vi vägrade köpa grisen i säcken och har hela tiden efterfrågat att fler alternativ ska beaktas istället för att (som de andra partierna) lämna så få alternativ att välja mellan som möjligt.
Jag skulle kunna agera som en kränkt maktfullkomlig man troligtvis skulle ha agerat och krävt en dementi i tidningen och i radio men det gör jag inte. Jag blir snarare sorgsen över det faktum att min mormors hjältar inte får de resurser som krävs för att kunna bedriva ett journalistiskt arbete som de säkert skulle vilja. Jag tror verkligen att man som journalist vill opartiskt granska makthavarna för att beskriva för medborgarna vad som händer såväl i fjärran länder som i närområdet men jag ser att denna uppgift blir allt svårare att genomföra.
Färre journalister och fler politiker som mediatränas ger en skev, och som denna gång, en helt felaktig bild av vad som händer i politiken.
Jag ska inte sticka under stolen med att det ibland är en tuff vardag att tillhöra en minoritet i det politiska landskapet. Det gör det inte lättare att de flesta dessutom är närmare 30 år äldre än mig, men det som är tyngst är att bli helt nedtystad och ignorerad av medborgarnas ögon och öron i politiken, media, när jag ändå står upp emot denna enorma maktapparat med våra avvikande åsikter. Jag har i motsats till min mormor fötts i ett samhälle både med yttrandefrihet och rösträtt. Jag försöker varje dag hedra och värna denna gåva och rättighet som så många kvinnor slagits för och så många kvinnor ännu inte har, men att bli utfryst från den offentliga debatten sårar djupt i kvinnosjälen. Jag undrar om mormor skulle ha ansett att framstegen för kvinnors plats i samhällsförändringen skiljer sig så mycket nu från då trots allt.
För att kunna fatta beslut som påverkar samhället 100 år framåt måste man ha modet att bära med sig erfarenheter även från 100 år bakåt i tiden. Jag hade modet, jag hade viljan, jag har verktygen men jag har berövats min röst eftersom någon annan fortfarande för min talan.  

Kliv av era höga kameler!

 Jag är förhållandevis ny i politiken och valde att kliva in i politiken eftersom jag hade en bild av att dagens politiker saknade mod och civilkurage. Jag hade en bild av att politiker inte var verklighetsförankrande och att de ena gången kunde anse att det var omoraliskt att åka på bjudresor och andra gånger låta sig bjudas. Att politiker endast stod upp för sin ideologi när de skulle representera ett partiprogram i valstugorna eller i debattpaneler. Jag valde att inte sitta i soffan och bittert kritisera utan att gå in och försöka agera såsom jag anser att en förtroendevald bör agera. 

Jag är en av dem som aktivt valde att inte gå till Cirkus Maximus specialvisning för kommunfullmäktiges ledamöter.
Vi är 51 ledamöter i fullmäktige som är valda utifrån ett personligt knutet mandat men oftast utifrån den ideologi man förväntas företräda som partimedlem. Jag tycker inte att det är i sin ordning att jag som förtroendevald ska ta emot en egen gratis visning bara för att jag är politiker, när det dessutom finns en förhoppning om att jag ska ändra mitt beslut. Nu försöker vissa politiker ta sig friheten att utmåla mig och de andra som valde att inte gå som ryggradslösa när det för mig handlar om ideologi och heder i att välja att inte gå på bjudningar som andra inte får tillträde till.
Att vara personligen vald till fullmäktige anser jag vara ett hedersamt uppdrag och något som jag tar på stort allvar. Innan beslut ska tas så ser jag till att vara riktigt påläst. Beslutet jag tar som ledamot ska stämma överens med vad mitt parti står för och det ska kännas rätt. Att som folkrepresentant vara i ett demokratiskt forum och rösta mot vad samvetet säger håller inte i längden och det strider emot den representativa demokrati som jag vill att vi ska kunna ha i vårt land. Ideologi, moral och ansvar är något som jag vill se mycket av i politiken. Vi kan välja att antigen agera utifrån heder och vår ideologi eller så väljer vi att bygga våra politiska agerande och engagemang på att försöka smutskasta och förminska meningsmotståndare. (Det sistnämnda får tillskrivas någon utanför mitt parti.)

Efter att ha lyssnat till en intervju med Cirkus Maximus Cirkusdirektör Bengt Källquist där han känner sig utpekad som att han bedrev en kriminell verksamhet så blir jag uppriktigt ledsen för hans skull. På samma sätt som jag blir ledsen när jag får höra hur djurättsaktivister fått sina bilar repade för att de har ett märke på bilen som visar var de står.
Ingen av dessa är behjälpta av en politisk pajkastning med ett polariserat debattklimat!
Om vi tar ett annat exempel: Om vi tagit ett beslut om att man inte får dricka alkohol i kommunens ägda lokaler. Skulle fullmäktige sedan bli bjuden på vinprovning av den som vill ha ett alkoholtillstånd godkänt så skulle nog de flesta reagera i starka ordalag. Det är lika lagligt att sälja alkohol som att ha djur på cirkus, men som kommunpolitiker så kan man fatta beslut om vilka verksamheter man anser är förenliga med våra verksamhetsmål vilket var en av anledningarna till varför vi valde att rösta för Charliene Kiffers motion.
De politiker som kritiserar oss som valde att inte gå bör kliva av sina höga kameler och respektera att vissa politiker står upp för partiets ideologi även om det inte är valår.  

Världen brinner. Tror du vi hinner?

 

De globala klimatutmaningarna borde alla världens länder se sitt ansvar i på samma sätt som vi ser vårt ansvar i hur länders olika ekonomier påverkar varandra. Vi har ett globalt klimatavtal med oss från Paris men det räcker inte! Vi har nått nya temperaturrekord sju månader i rad, och aldrig har april månad varit så varm som den som vi nyss lagt till handlingarna. Naturkatastrofer gör att självförsörjningsförmågan slås ut i stora delar av världen som i sin tur orsakar fattigdom, svält, flykt och konflikter. De senaste fem åren har (enligt SIDA) över 100 miljoner människor tvingats fly på grund av klimatrelaterade katastrofer. Konflikterna eskalerar i vissa länder till krig. Människor som flyr stängs ute ur Europa, där vi köper och säljer med en oljedopad finansmarknad. Var är rättvisan i detta och vem sitter på lösningen? Trots att vi skulle få stopp på fossila utsläpp så kommer inte uppvärmningen att vare sig stanna upp i närtid. Haven sväller och havsnivån höjs samtidigt som de 49 miljoner människor som idag svälter på grund av torka kommer att bli fler. När skogsbrand närmar sig oljesanden i Kanada så vädjar jag till alla politiker, oavsett partitillhörighet, att gemensamt ser hur vi kan vara en del av lösningen, inte om vi vill vara en del av lösningen. Lokalt bör vi ta krafttag i klimatarbetet, grunda all samhällsplanering på klimathänsyn och med en sårbarhetsanalys hantera hur klimatförändringar kommer att påverka våra liv i lokalsamhället. Nationellt så är den största frågan just brunkolet. MP får ta mycket kritik för att vi inte själva klarar att hindra försäljningen från Vattenfall och det smärtar oss att vi inte helt äger den frågan. En majoritet i riksdagen ser kapitalvinster före klimatnytta och det är där beslutet om brunkolet avgörs. Vi känner igen denna majoritet från kärnkraftsomröstningen. Det är dessa som här och nu bör sätta sig ner vid förhandlingsbordet för att förhindra Vattenfalls försäljning som kommer att leda till ett CO2utsläpp som är större än vad hela Sverige har idag.

 

”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs”.

Bild: Henrik Nyblad, MittMedia

Nästan alla mina kollegor är svenskfödda och har svenskfödda föräldrar. Nästan alla mina kollegor är politiker med olika partibeteckningar. Jag är helt övertygad om att vi alla vill göra samhället till en bättre plats för framtida generationer men vi har olika sett att se vad som ska ta oss dit.

Jag brinner så starkt för människors lika värde och för hur diskriminering måste upphöra. Att ständigt stå mitt i ett verbalt krig mellan rasism och antirasismen har många gånger gett mig ovänner bland de som annars inte skulle ha sett mig.
Jag lever i en vardag där min bild av ett humanistiskt samhälle har degraderats till en polariserad kamp om människovärdets vara eller icke vara. Den vardagen är mycket smärtsam.

Hot och trakasserier har gjort inträde i min privata sfär och med dem kommer tvivlen om det är värt att riskera min och min familjs säkerhet.
”Kanske jag ska bara hålla mig undan de antirasistiska debatterna? Om jag säger det jag vill säga i detta sammanhang så kanske det får konsekvenser som jag är rädd att utsättas för”. Dessa tankar har snurrat i mitt inre liv ända sedan det första skrämskotten sköts rakt in i det allra heligaste, rakt in i hjärtat av den idylliska familjebilden.

Varför ger jag inte upp då? Jag får inga enorma arvoden som fritidspolitiker. Jag får fler ovänner. Jag får färre och färre som vågar stäcka ut en hand för att bli min vän.

Jag har försökt att bli som alla andra i hela mitt liv, jag har försökt att vara så lagom och svensk jag bara kan, jag hör försökt ”förtjäna” min svenskhet. När jag säger detta till vänner så förstår de inte vad jag menar eftersom jag är född och uppvuxen i vår svenska huvudstad.
Men det grundar sig i ett minne som hur mycket jag än försöker inte går att tvätta bort.
Det var vid Kärrtorps T-banestation i slutet på 80-talet som jag insåg att jag inte ansågs vara värdig nog att kallas svensk.
Vi var på väg hem från dagis. Jag hade en gul overall med en obekväm resår som tryckt på min mulliga mage. Tre män satte sig vid mig och min mamma. De hade inget hår på huvudet men jag hade sett män utan hår på mammas jobb förut. ”Det är synd om dem, för de är sjuka och får mediciner som gör att håret trillar av, sa mamma när jag besökt henne på sjukhuset där hon jobbade.
Dessa män var inte som dem jag mött på mammas jobb. De sa att hon inte skulle beblanda sig med såna som mig. Att jag var oren och hon var ren.
Mamma blev alldeles stel. När en av männen lyfte mig i min gula overall ut på perrongen i Kärrtorp så kunde jag höra hur det tajta sömmarna i overallen knakade lite.
”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs”. Mamma satt kvar på tunnelbanan lika stel. Jag stod där ensam. Männen utan hår skrattade och satte sig bredvid mamma och så försvann tåget.
Där försvann också min känsla av trygghet och tillhörighet. Där och då blev det ”vi och dom”. Mamma var ”en riktig svensk” och jag var halviranier för evigt. Mamma var vi. Jag var en av dom.
Männen hade hoppat av på nästa hållplats. Mamma klev av på ännu nästa och skyndade sig allt vad hon förmådde tillbaka till Kärrtorp. Jag stod kvar. Helt tom i bröstet såg jag hur mamma föll på knä framför mig gråtandes. Jag hade aldrig sett henne gråta tidigare. Jag kramade om henne och när hon slutat skaka så gick vi hem.
Det var då hon bestämde sig för att vi skulle flytta till Hälsingland, till tryggheten, dit där inga kängbeklädda skinheads vandrade på byvägarna.
Men hur ska jag då göra när stöveltrampen nu vandrar på mina hälsingevägar? Jag skulle vilja undvika att gå i deras väg.
Men jag kan inte. Det bara går inte.
Jag står här tom i bröstet i deras väg för att jag inte vill att mina barn ska berövas den känsla av trygghet och tillhörighet som de har rätt till.
Vi är svenskar.
Vi är med och bygger upp detta land, vårt land.
Det enda som skiljer oss är hud- och/eller hårfärg.
Det enda som skiljer oss är att vissa vill välkomna ett samhälle i förändring medan andra vill sparka av barnen från tunnelbanan på vägen hem till tryggheten.

Mina kollegor kommer aldrig att förstå varför jag brinner så starkt för dessa frågor och jag är glad att de aldrig behövt förstå.

Länk till Tove Sahlins krönika

"Global hållbar utveckling"

Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen, och den sista som kan hejda klimatförändringarna. Vi kan lägga grunden för en värld där alla kan leva, alla kan flytta, men där ingen ska tvingas fly. Den gröna rörelsen växte fram för att lösa de globala utmaningar som försummats under efterkrigstidens framgångsår.
Det är hög tid för handling!

Klimatet har varierat naturligt i alla tider. Men den snabba förändring som nu sker är människans verk. Mätningar visar att sedan 1900-talets början har medeltemperaturen ökat med cirka 0,9 grader. Det är inte bara luften som värms upp, även världshaven blir varmare och världens isar smälter.

Med klimat menas de genomsnittliga väderförhållandena under en längre tid. Det innebär att vi måste följa temperaturens variationer under årtionden för att kunna avgöra hur klimatet förändras. Det räcker inte med att titta på enstaka år. 

FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC utvärderar regelbundet kunskapsläget om klimatets förändring. Under 2013-2014 redovisades klimatpanelens femte samlade utvärdering (AR5). Panelen konstaterar i sin utvärdering bland annat att: 

• Vart och ett av de tre senaste årtiondena på jordytan har varit varmare än samtliga tidigare årtionden sedan 1850. På norra halvklotet har perioden 1983–2012 sannolikt varit den varmaste 30-årsperioden under åtminstone de senaste 1400 åren.

• Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären har stigit till nivåer utan motsvarighet under åtminstone de senaste 800 000 åren. Koncentrationen av koldioxid har ökat med 40 procent sedan förindustriell tid, i första hand till följd av förbränning av fossila bränslen och i andra hand på grund av förändrad markanvändning.
  
  Jag erkänner att jag känner mig nedslagen av de dystra fakta som presenteras om hur våra barn ska tvingas kämpa mot klimatrelaterade katastrofer men hoppas på att få lite energi av kongressens arbete med temat "Global hållbar utveckling"

"Bygg kommunen inifrån och ut"

Jag fick bifall på min motion! Kul serru!

 

Motion om att bygga kommunen inifrån och ut!

Kommunen vore inget utan sina fantastiska innevånare! Alla politiska beslut och det utvecklingsarbete vi gör i kommunen är med innevånarnas bästa för ögonen oavsett vilket parti vi representerar.
För att inte missa någon aspekt i vårt arbete har vi valt att i kommunfullmäktige anta ekokommunernas fyra hållbarhets principer. Dessa principer har formulerats av Karl-Henrik Robért , grundare av Det Naturliga Steget som för övrigt var en av föreläsarna på Fiber Optik Volleys Innovation Day som kommunen var inbjuden att delta i.

Något vi över blockgränserna kan enas om är att den höga arbetslösheten orsakar såväl ett stort lidande för individen som ett samhällsekonomiskt bekymmer. Att komma tillrätta med denna problematik och vända en bekymmersam trend kräver att vi tänker nytt och att vi tänker brett.
Vår kommun står inför en spännande tid med stora satsningar på såväl nya stadsdelar i centralorten Hudiksvall som infrastrukturella förändringar i resten av kommunen. I denna förändringens tid så gäller det att finna så många synergieffekter som möjligt. När vi bygger nya hus så ska vi självklart bygga så klimatsmart som möjligt men vi ska även försöka se till att vi tillgodoser den sociala hållbarhetsprincipen.

 Under Innovation Day som arrangerades av FOV så lyfte man just den sociala hållbarheten i ett föredrag som hölls av Lisa Fjällstad från Skanska. Skanska hade fått i uppdrag av Örebrokommun att renovera och bygga nya bostäder i ett område där arbetslösheten var hög och segregationen var påtaglig.
Öbo är Örebros kommunala bostadsbolag. När Öbo´s bostadsbestånd skulle renoveras i ett område där många levde i ekonomisk och socialt utanförskap och kommunen valde att ställa krav i upphandlingen på den sociala hållbarheten. Där valde man att skapa något som de kallade "boendebyggare". De som bodde i området fick bli en del i byggandet, i ett projekt mellan arbetsförmedlingen, kommunen, och Skanska. Detta var en satsning som fallit mycket väl ut. Boendebyggare blev en del i arbetslaget på byggplatsen, fick en naturlig del i att påverka sin närmiljö och framförallt känna delaktighet och bryta det sociala utanförskap som man upplevde att man befann sig i på grund av långtidsarbetslöshet. Sedan tror jag att om man får vara med att bygga upp en stadsdel så värnar man mer om den när den väl är uppbyggd vilket ger positiva spinn off effekter även på sikt.

Vi har en ny stadsdel som ska ta form i hamnområdet inom en snar framtid. Detta sammanfaller med en period då vi har en hög arbetslöshet och borde därmed ta tillvara Örebros erfarenheter och göra en liknande process i vår kommun. Socialt utanförskap handlar självfallet inte enbart om man är arbetslös eller ej. Vi har till exempel flera nysvenskar som har svårt att hitta en plattform för att integrera sig i sitt nya hemland vilket även skulle kunna vara en målgrupp för det mångfaldsarbete de åstadkom i Örebro.
Med kommunen som beställare så skulle vi kunna främja social hållbarhet genom att öppna en dörr in i arbetslivet för såväl långtidsarbetslösa som nysvenskar som har det tufft att komma in på den svenska arbetsmarknaden av olika anledningar. Att bli en del i ett socialt sammanhang bygger upp självförtroendet hos individen, förverkligar politiska ambitioner om mångfald och integration.

Att bygga kommunen inifrån och ut handlar för mig inte om var man väljer att placera nya bostadsområden utan om att ge möjligheter för innevånarna att bygga sin självkänsla, bli en aktiv del i samhällsutvecklingen och formandet av vår fysiska stadsplanering.
Med de socioekonomiska utmaningar och det behov av praktisk integration av våra nysvenska kommuninnevånare som vår kommun står inför borde Hudiksvall ta kontakt med Örebro kommun för att få hjälp att formulera de "skallkrav" i upphandlingen som Örebro lyckats med. Skallkraven utmärkte sig ur både ekonomisk och social aspekt i deras upphandling av ny- och ombyggnation av bostäder.

Med detta som bakgrund förordar jag:

Att Hudiksvalls kommun drar lärdom av Örebro kommuns mångfaldsarbete i bostadsbyggandet.

Att vi utifrån Öbo´s projekt med boendebyggare utreder hur vi i vår kommun kan applicera en likdanande modell utifrån våra förutsättningar och behov.

Att vi vid byggandet av den nya stadsdelen i hamnområdet formulerar tydliga krav på social hållbarhet som ska möjliggöra för de som står långt från arbetsmarknaden att få tillträde till arbetsmarknaden.

Bifogar även de fyra systemvillkoren som vi i ett enigt KF har förbundit oss att som ekokommun arbeta utifrån och som ligger till grund för min motion:

I ett hållbart samhälle:

1. utsätts inte naturen för systematisk ökning av ämnen som utvinns ur berggrunden (t ex fossil kol och tungmetaller)
   För att gå mot en hållbar utveckling måste vi systematiskt ersätta vissa mineraler som är sällsynta i naturen med sådana som det finns rikligt av, använda alla gruvframställda material effektivt och systematiskt minska vårt beroende av fossila bränslen.
2. utsätts inte naturen för systematisk ökning av koncentrationen av ämnen som produceras i samhället (t ex NOx, hormonstörande ämnen)
   För att gå mot en hållbar utveckling måste vi systematiskt ersätta vissa svårnedbrytbara och onaturliga ämnen (syntetiska) med de som normalt förekommer rikligt eller bryts ned lättare i naturen. Vi måste också effektivt använda alla ämnen som produceras av samhället och släppa ut dem i en takt som inte överbelastar naturens balanserande förmåga.
3. utsätts inte naturen för systematisk utarmning av den fysiska basen för jordens naturliga kretslopp och biologiska mångfald. (t ex från trafikinfrastruktur, skogsskövling, överfiske)
   För att gå mot en hållbar utveckling får vi endast använda resurser från välbalanserade ekosystem. Vi måste systematiskt använda både resurser och mark på ett produktivt och effektivt sätt, och iaktta försiktighet i alla typer av ändringar i naturen, t.ex. förändrad markanvändning.
4. hindras inte människor att möta sina behov (t ex via missbruk av politisk och ekonomisk makt)
   Vill vi leva i ett samhälle som utvecklas efter hållbarhetsprinciper måste vi tillsammans ta ett ansvar. Vi måste tillsammans se till att skapa och stödja åtgärder och strategier som raserar de hinder som undergräver människors förmåga att tillgodose sina grundläggande mänskliga behov. Dessa kan
   exempelvis vara osäkra arbetsförhållanden, löner som det inte går att leva på, slösaktig/orättvis resursförbrukning, politiskt och ekonomiskt maktmissbruk inklusive social påverkan.

Brundtlandkommissionen formulerade systemvillkoren så här:

Ekologisk hållbarhet, som handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och ekosystemens produktionsförmåga och att minska påverkan på naturen och människans hälsa till vad de ”klarar av”.

Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.

Ekonomisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.

Länk till Öbo´s mångfaldssatsning ”Boendebyggare”
http://www.obo.se/sv/Om-oss/Samhallsengagemang/Arbetsmarknadssatsningar/Boendebyggarna/

Andréa Bromhed, oppositionsråd

Miljöpartiet de Gröna Hudiksvall 2015 05 21