Det är två veckor sedan nu som jag med en klump i magen och
ett tyngt hjärta satte jag mig på tåget för att åka och träffa miljöpartistiska
kommunalråd från hela Sverige i riksdagen. Det har varit så tunga dagar sedan
regeringen aviserade de åtgärder regeringen anser att Sverige är tvungna att
vidta i den största flyktingkris vi sett på väldigt länge.
Att tillhöra ett parti som varit en så stark röst för en
humanistisk politik och ett värdigt flyktingmottagande och samtidigt tvingas
stå för denna överenskommelse skapar både ett känslomässigt och intellektuellt
kaos i mig.
"Jag kan inte stå för detta. De kan inte ta sig rätten
att dra in mig i något som jag inte vill delta i" var min första tanke.
"Hur ska kunna bibehålla vår trovärdighet som parti när vi ideologiskt
argumenterat på ett sätt och agerar på ett annat?" Första tidens
chocktillstånd följdes av oräkneligt många maildialoger mellan oss gröna ledare
ute i kommunerna och jag insåg att min verklighetsbild utifrån mottagandet i
vår kommun var vitt skild mot den verklighet som andra kommuner levde i med en
extremt ansträngd vardag.
Dialogen i vår avdelning måste också få sin tid och sitt
utrymme. Vi måste alla få möjlighet att reagera, opponera och debattera. Fylla
den tomheten i våra bröst med beskrivande ord. Ord om hur vi vill att det ska
vara, hur vi vill göra det bättre, hur vi som parti kanske skulle ha kunnat
agera annorlunda än vad man gjort.
När jag klev av tåget i Stockholm så möttes jag av en av
mina käraste vänner. En person som alltid finns där när jag behöver henne. En
person som man över en bit mat känner sig fullt bekväm med att ventilera sina
innersta tankar och hemligheter med. När man kommit till kaffet så har man både
gråtit, varit upprörd och så kommer de förlösande, krampaktiga skrattanfallen
över helt oförväntade dråpligheterna som av någon underlig anledning bara
utspelar sig när just vi ses.
Att ligga i samma säng och prata om allt tills ögonen går i
kors natten innan man ska iväg på ett så viktigt möte som jag ändå var där för
gjorde ju att jag helt klart blev orolig för att försova mig och kvadda hela
dagen som jag hade framför mig. Men jag tror att den stora anspänningen för vad
mötet skulle innehålla gjorde att jag stod på fötterna innan ens väckarklockan
hunnit ljuda mer än två sekunder.
Från att ha fått vara bara mig själv, sårbar, liten, arg,
och uppgiven i sin bästa väns beskyddande närhet, till att kostymen skulle på
och fokus läggas på allt annat än mig och vad jag känner var vägen inte heller
lång eller svår.
Jag kom fram till adressen där mötet skulle hållas.
Tankarna hördes nu tydligare i mitt inre än vad känslokaoset gjorde dagen
innan.
Nu skulle vi träffas, nu ville vi hitta ett sätt att nå fram till en
hållbar lösning för de som behöver oss mest. En hållbar lösning för de som
kommer till vårt land för att söka skydd från krig och förföljelse.
Jag tog ett djupt andetag, slog portkoden och hittade mitt
inre lugn och kände mig mer fokuserad och lösningsorienterad än på väldigt
länge. Det var nu det gällde. Det handlar nu inte om hur jag känt mig
kränkt och kidnappad i en överenskommelse som tillfälligt stänger Sveriges
gränser. Det handlar inte nu om vårt parti kommer förlora väljare. Det handlar
om att göra det som förväntas av oss som är förtroendevalda av demokratiska
val. Det handlar om värna om allmänhetens trygghet, möjlighet att få hjälp när
man behöver det och utvecklas till den individ som de fötts till på denna jord.
Alla var nu samlade, men ingen fick uppge var vi var
någonstans av säkerhetsskäl. Ett enormt engagemang och ett flöde av fokuserade
partikollegor betade av den ena smärtsamma frågeställningen efter den andra
samtidigt som våra telefoner konstant ringde från media som såklart ville veta
vad som hände denna dag. Det var inte ett svårt val denna gång att låta
telefonen ringa. Vi behövdes där och då, tillsammans och i en förtrolig samvaro,
återigen så handlar det inte om hur vi känner eller ser på överenskommelsen
utan vad vi kan göra för att hjälpa de som vi kan hjälpa.
Språkrören kom och gick, partisekreteraren och kanslichefen
fanns med genom en hel dags hårt arbete och allt föll på plats precis sådär som
jag inte ens hade vågat önska. Från att ha känt mig vilsen, sårad och för
första gången obekväm i att vara en representant för miljöpartiet så kände jag
att jag hade landat i min roll i denna hårda och kalla värld.
Jag tycker att denna överenskommelse är förfärlig! Jag
kommer aldrig att kunna propagera för att stänga ute människor som berövats
sitt hemland och stängts ute ur flera länder.
Jag vill inte ha det så här! Frustrationen och maktlösheten
känns även idag stor men är inte jämförelsevis så stor som den de arma
människorna på flykt säkert känner över den rika världens stängda dörrar. Det
enda rätta jag kan göra nu är att göra allt jag kan för att medverka till att
de i styrande positioner ute i landet med samlad kraft klarar av att ta emot
dessa människor då vissa säger att det inte går.
Finns viljan finns vägen, och vi vill!
Nu spottar vi i nävarna och hugger i för att höja kapaciteten för mottagande runt om i Sveriges kommuner!
Nu spottar vi i nävarna och hugger i för att höja kapaciteten för mottagande runt om i Sveriges kommuner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar