onsdag 25 mars 2015

Våga prata självmord!

Jag har länge ”ruvat på” det här inlägget. Det har legat i min utkastkorg länge och väntat på rätt tillfälle. Jag känner dock att det aldrig blir läge, eller ens känns rumsrent att prata om sorgen efter självmord. Det är en så dubbel sorg med enormt mycket ångest och många gånger en stark känsla av skuld.
Det är svårt att veta var gränsen går för min personliga integritet och det sociala ansvaret vi har att lyfta fram svåra frågor. Men samtidigt så känner jag att om jag inte bryter min tystnad så blir jag en del av den destruktiva tysta kulturen där viss sorg är accepterat att dela med sig av och adressera medan sorgen efter självmord bara blir ett stort svart ensamt hål av saknad skuld och ändlösa frågor om hur detta kunde hända.
1600 personer tog sina liv i Sverige 2013. Det är sex gånger fler än som dör i trafiken. Men när trafiksäkerhetsforskningen får 100-150 statliga miljoner varje år får den statliga myndighet som ansvarar för suicidpreventionsforskning och tar fram självmordsförebyggande program, Nasp, bara 3 miljoner kronor.

http://suicidezero.se/tag/sjalvmordsstatistik/

1600 personer!!! I den sorg jag drabbats av vid två tillfällen, där jag känt mig så bottenlöst ensam så fanns det för två år sedan 1600 personer som vars anhöriga genomlider samma ensamma känslovakuum som jag levt i.
Jag har gått igenom många sorger och gästerna kring julbordet blir allt färre pga att de inte finns i livet längre. Men jag har märkt att när någon vi älskar rycks ifrån oss för tidigt av tex cancer så finns det en helt annan inställning till hur de anhöriga känner att de kan bearbeta sin sorg i samtal med andra. Efter ett cancerbortfall så ges det ofta tillfälle att prata om den svåra sjukdomstiden, behandlingarna, förhoppningar och besvikelser. Även när en sjukdom slagit ner som en blixt från klarblå himmel och på kort tid berövat någon om sin livskamrat eller nära vän så finns det en djup acceptans att man både ställer frågor till den sörjande och att den i sorg känner att det är okej att dela med sig de allra mest intima tankar och erfarenheterna. Att bearbeta det allra svåraste under samtal är så nödvändigt trots att det gör ont.
Det här är så viktigt för att få läka som anhörig i sorg.
Men tyvärr så är det just detta som vi som sörjer en älskad som valt att ta sitt liv ofta går miste om. Detta är också rent statistiskt den sorg som sällan går över i saknad och i detta finns det helt klart ett samband.
Vi måste våga prata om självmord för det kommer inte sluta ske bara för att vi inte låtsas om det!
I ett av de två sorger orsakat av självmord som jag bär med mig gömd i mitt inre så lever jag med en enorm skuld över att jag borde ha agerat annorlunda. ”Jag hade kunnat rädda honom om…”, ”Hade jag bara agerat annorlunda så skulle han kanske funnits kvar…”
Jag vaknar varje morgon med dessa tankar. Varje morgon.
Man har sagt till mig att man inte kan klandra sig själv; ”Han hade bestämt sig..”
Men det är ingen tröst! Det är inte heller ett effektivt sett att bearbeta känslor av skuld. Hade jag vetat det jag vet nu så hade jag agerat annorlunda, men jag kommer aldrig få veta om det hade varit tillräckligt. Och det är just i det famlandet efter svar som många av oss som lämnades kvar på jorden fastnar i vårt sorgearbete.
Det är snart 20 år sedan jag gick igenom detta första gången och det är först nu jag klarar av att dela med mig av det.
Varför gör jag det?
Jag kunde inte rädda mina älskade men kan jag hjälpa någon annan genom sin sorg eller genom en djup depression genom att visa att de inte är ensamma så är det värt risken att blotta det jag bär som en gömd sorgefågel i mitt innersta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar